*Pet pet* Shit! Är vi redan där? Nej, det var bara flygvärdinnorna som väckte alla sovande passagerare för att servera nattmat. Det var minsann en lustig känsla att äta trerätters helt yrvaken. Minuterna rasade förbi galet fort och plötsligt hade vi landat på flygplatsen i New Delhi. Första tanken: fa-an va rent här är! Var är alla människor? Vänta ni bara...

 

Först, gällde det att förstå hur vi skulle ta oss till tågstationen. Vi vet inte hur många taxichaufförer vi sade nej till och vilka påhittiga lögner vi fick höra… alltifrån att det var olagligt att gå på vägen till att tunnelbanan var avstängd. Lite förvirrade gick vi trots alla “råd” ner till tunnelbanan och gick till första customer service. Där fann vi två olika kontor som gav oss två olika svar, vilket skapade dubbel förvirring hos oss båda. Lite mer förvirrade och fortfarande godtrogna började vi med att åka till den först förslagna stationen, New Delhi (ja förvirrande nog samma namn som staden och flygplatsen). Väl där förstod vi var alla människor (bilar, tuk-tuks, hundar, skräp, piss och bajs) var. Totalt kaos. 

 

Efter att ha frågat oss runt (och fått olika svar - igen!) förstod vi att detta var ju inte rätt station. Vi begav oss då till den andra föreslagna stationen, Kashmere Gate. Där irrade vi omkring ett bra tag bland tiggande barn, herrelösa hundar, byggarbetare och lokala marknader med krimskrams. Här började tröttheten och huvudvärken slå till på allvar då vi var helt oförberedda på den värmen som befann sig, som vi hört inte skulle finnas vid den här tiden på året. Trippelt förvirrade och uttorkade lunkade vi tillbaka till Kashmere Gate i jakt på vatten utan framgång. Från och med denna stund lyssnade vi endast på vår instinkt och varandra när vi gick vilse. 

 

 

Efter att noga kollat kartor och jämfört med tunnelbanenätverket, blev tredje förslaget att ta sig till Chandi Chowk (eget förslag). Det visade sig vara helt på sin plats att lyssna på oss själva då vi lätt hittade tågstationen (med lite hjälp från tunnelbanehögtalarna). Efter ha dubbelkollat Old Delhi Railway Station hade vi  fortfarande flera timmars väntetid. Oavsett vart vi satte oss blev vi inte lämnade ifred av diverse män. Vi valde att fly tillbaka till Chandi Chowk där Amanda jagade diverse drycker åt den forfarande neddrogade Emelie som satt uttorkad i en hörna på tunnelbanestationen med ögon endast fylla med dödsångest. Efter varsin liter vatten och fika mådde vi båda betydligt bättre och var redo att gå med stolta, självständiga steg på Delhis gator igen. Med nya ögon var Delhi trots allt inte så farligt.