Män. Hets. Trångt. Män. Män. Dessa tre ord ger en liten snabb överblick hur det är att åka med ett långdistans tåg som två västerländska tjejer. Innan vi klev på tåget i New Delhi mot Kathgodam uppstod en del förvirring (ganska vanligt på resan än så länge). I en kaosartad kö, med trängande män och en polisman som skulle hålla koll på alla, fick vi ett kort och koncist svar att våra tågbiljetter stämde. Sedan blev vi rädda för att gå på fel eller missa vårt tåg, då tavlan inte uppdaterades korrekt. Till slut kom tåget som skulle ta oss sju timmar längre norrut sakta inrullandes till spår nummer fem. Här gällde det att TRÄNGAS för att komma ombord. Om det någonting Indien lärt oss är det att den som trängs mest överlever. Som tur var fanns det en auktoritär pappa (i turban och välvårdat skägg. Sjukt viktigt att notera) som gav oss en blick, särade på folkmassan och bestämt påpekade att vi skulle få gå före. Tack, åh du auktoritära pappa med turban och välvårdat skägg! 

 

När tåget rullade ut från perrongen befann vi oss på våra förbokade platser i en vagn fylld till bredden, längden och höjden. Med nästan bara män med stirrande ögon. Till vår tur befann det sig en annan västerländsk familj längre fram i vagnen vilket skapade en stor trygghet för oss. Efterhand tåget tuffade fram steg det på fler och fler kvinnor vilket jämnade ut oddsen (hurra). Med ett ben och en arm om varje väska (och varandra) lyckades vi känna oss säkra nog att sova. Och vi sov nästan hela vägen tills de sista timmarna kom, då frågan dök upp - Hur vet vi när vi ska hoppa av? (DUH DUH DUUH). 

 

 

Nyvakna och panikslagna försökte vi hitta ett mönster för hur tåget stannade, när det inte fanns någon konduktör eller röst till hjälpande hand. Utan att lyckas börjar paniken växa inom oss när det endast fanns män att fråga runt omkring. Att inleda en konversation är ett tydligt sätt att ragga på, vilket var det sista vi ville. Vi inledde en konversation med en ung karl bakom oss, som slutade i att han sa när han skulle av - station Moradabad - och hoppade sedan av tåget. Om det var för att just stationen efter vårt samtal var Moradabad eller att vi skrämde honom så pass mycket att han hoppade av ändå, får vi nog aldrig veta. 

 

Till vår tur så ersattes hans plats med en färgglad kvinna som såg vänlig ut. Hon hjälpte oss med tågets färdväg och när vi beräknades vara framme kl. 22.15 i Kathgodam. Kathgodam var tågets slutstation vilket gjorde det fantastiskt lätt att veta när vi skulle hoppa av. Vårt hopp om Indien återuppstod. 

 

Precis lagom innan nästa mardröm började. Läs om vad som hände när vi gick vilse och blev omringade av fem män i nästa avsnitt…