Vi gick upp tidigt i Kathgodam för att möta den väntande taxibilen som skulle ta oss allt längre norr upp i landet. Det blev ett sorgset farväl till toaletten (vem vet vad som väntade oss).

I receptionen delades det ut en sista kopp av det supergoda chai vi ständigt fått här, samt en påse med gratis packad mat för resan uppför bergen. Det blev ett sorgset farväl till hotellet men vi kommer förhoppningsvis tillbaka på hemresan.

Vår taxichaufför var en liten, tystlåten man (plus en samlad och god förare). Detta sa han till oss under 4 och 1/2 timme: Namnet på en stad, tempel, chai or coffee, toa, något om en sten med text, chai or coffee, thank you: alltså ca 10 ord på 4 timmar. En man med väl valda ord helt enkelt.

Resan var minsann en skumpig berg o dalbana över land, vatten, broar och moln. Till vår stora förtret hade vi upptäckt att bilbältena inte fungerade, så det var bara att hålla i sig för glatta livet.

Emelie mådde illa och det enda som hjälpte var att halvsova. Amanda mådde illa när hon försökte halvsova. Oavsett vad höll vi båda ett krampaktigt tag om bilbältena. Att åka bil i Indien är en väldigt speciell upplevelse. Det är lätt att tro att en ska dö när som helst, men ganska snart uppdagas det att allt består av ordnat kaos. Det är ett ständigt tutande, inte av ilska utan för att kommunicera att ”Här kommer jag!”.

Det går knappt att beskriva hur tagna vi blev av allt som gick att beskåda under resan. Allt från heliga kor på vägarna till berg som bara blev högre och högre. Tårarna fann sig i bådas ögon när första skymten av ett snötäckt Himalaya uppdagades. Alla fotografier kan slänga sig i väggen, det går inte att förstå hur vackert det är i verkligheten.

Vi var framme hos Avani mitt på dagen. Där möttes vi av personal (och hundar) som visade vårt rum. Vi har en rumskompis som inte är här för tillfället (fyrmanarum för oss själva - score!). Det visade sig att vår handledare Rashmi inte kommer tillbaka från en resa förrän om en vecka, så en kollega, Rajendra, tog hand om oss så länge och försökte förklara det relevanta på organisationen. Vi fick även kort besöka färgeriet där de färgar sitt garn med allt från oliver till valnötsskal. Detta får ni veta mer om framöver!

Vi fick lunch i organisationens matsal, sedan tvättade vi våra egna tallrikar med vatten och vinäger. Någonting som förvånade oss var hur gott och rent vattnet var! Vi konstaterade att det minsann smakade som härligt källvatten i Sverige. Antagligen har Himalaya en magisk effekt på vattnet här.

På eftermiddagen slog vi följe med några tjejer för en kort promenad till två kiosker och en familj som tillverkade mjölkpulver. Där fanns även en våg som alla tjejer glatt fnittrande ville prova. De ville väldigt gärna att vi skulle väga oss också. Eftersom vi är något större än dem hade de väldigt kul åt de X antal kg vi vägde mer än dem.

När vi kom tillbaka till Avanis campus var det dags för middag. Där träffade vi två andra volontärer/studenter som kom från Nederländerna, Ryan och indiskt-namn-vi-inte-minns som gör sin masteruppsats om hållbar energi. Efter att ha ätit med händerna för första gången sedan vi kom till Indien och pratat med de nederländska studenterna (som egentligen är från USA och Indien) kände vi oss klara för att hoppa i säng.

Alla här har varnat oss om hur kallt det är på nätterna, men som nordbor har vi vart lite kaxiga och sagt att det inte kommer bli något problem minsann! Det blir upp till bevis i natt. Imorgon är det internationella kvinnodagen, det ska bli intressant att se hur det kan firas här!